Har du sett någon osynlig?
Jag var 17 år ungefär, jag befann mig på en allmänplats, det var dagsljus ute. Med tanke på kort från den tiden så såg jag snarare ut som 14-15 år än äldre. Det var en hel del folk på platsen, medelålders par på väg hemåt. Jag minns det fortfarande hur klart som helst. Jag minns lukten av frisk vår, ni vet vilken jag menar eller hur?
Jag minns hur det "sjöng", eller snarare kanske ringde, i hela huvudet efter den örfilen jag fick.Jag minns också en sak väldigt, väldigt tydligt. Jag minns hur alla tycktes titta på mig för en sekund, innan de fortsatte vidare vart de nu än skulle.
Jag grät på utsidan och på insidan, och jag var rädd. Jag kunde inte riktigt ta mig ur situationen. Det var en tid innan mobiltelefonerna dök upp lite varstans.
Ingen reagerade, ingen såg mig, jag var osynlig. Hans ilska var så påtaglig, vad jag hade gjort fel den här gången minns jag idag inte.
Men jag minns känslan av att "inte finnas" väldigt väl. Den sitter kvar.
Den har jag både sett hos andra och upplevt själv flera gånger under livets gång. Jag önskar dock ingen att uppleva den. Det är därför jag har brytt mig, det är därför jag har visat tydligt, eller åtminstonde åkallat hjälp åt andra som har verkat befinna sig i en "osynlig" situation. Det spelar ingen roll vem du är eller vad din bakgrund är, kan jag hjälpa dig så komemr jag att göra det, oavsett hur du har hamnat där. Även om du har pundat bort halva ditt liv så är det inte okej att du får stryk och ingen gör något.
Om du är en alkobholist som har somnat på en parkbänk igen i kylan så kommer du inte att få sova värdigt där, du finns. För mig så är din existens lika viktig som min, vad vi har valt för vägar tidigare för att hamna där vi är idag spelar ingen roll.
Du är viktig, du är inte osynlig, jag ser dig.
Det handlar inte om ansvar för oss själva, hamnar vi i ett sådant läge så kan vi ta den diskussionen senare, känslan av att vara osynlig kan drabba vem som helst.