Lets make this weekend great!

Ni som har lämnat så fina ord bland kommentarerna här, ni har kantat varje dag för mig med guldkorn.
Ni har inspirerat mig, motiverat mig mer än ni någonsin kan ana.

Bloggen har inte varit igång länge alls men redan har jag, i mina tankar varit världen runt, tack vare er.
Jag har fått se hur livet kan te sig från alla perspektiv, från tentaplugg till tjejresor, från rullstolar och kronisk smärta.
Tänk så fantastiskt va?
Jag har fått ta del av husbygge i Tunisien till livet som invandrad i Turkiet.

Det jag försöker säga är tack för allt ni har låtit mig få vara med om.

Jag tänkte att vi kan sprida lite kärlek i helgen till resten av befolkningen, vad säger ni?
Vi kanske kan ägna någon minut åt att hålla upp dörren för någon, eller kanske bjussa på den femma som fattas för personen före oss i kön i mataffären? 
Bjuda grannen på en bit sockerkaka som ändå är över?

Låt oss visa det bästa av oss och sprida lite glädje.
Varför?
Föe att vi kan!

Du är viktig.
Du är stark.
Du är en vinnare.
Jag tror på Dig.

Fridaynight!

Fredagskväll, så härligt!
Jag hoppas att du spenderar den på det sätt som är bäst för dig.
 En del lägger fredagskvällen på att dansa i sällskap av goda vänner, tills det känns som att fötterna ska gå av. Så härligt att få utlopp för den energin och glädjen musiken och dansen kan ge.

En del vill gärna spendera kvällen på någon pub någonstans, omgiven av sorlet från andra människor. Så levande, så många människor att iaktta för att glömma vardagsstressen.

Kanske ska tjejgänget ut och käka tillsammans och fylla kvällen med fniss och historier som inträffat sen man sågs sist!

Oavsett om du tillhör någon av dessa kategorier eller du kanske är den som myser med ett glas vin under en filt i soffan så hoppas jag att du skämmer bort dig själv.

Du är SÅ värd det.
Du har skänkt så mycket av din tid till att ta hand om andra så ikväll är du den du bör fokusera helt på.
Om tankar på jobbet försöker hälsa på och du är ledig så knuffa bort dom.
Ikväll handlar det om Dig, Du fantastiska människa.
Dra in ett djupt andetag och beundra dig själv lite.
Du är så grym. 
Du löser problem som uppstår, beräknar tider och jonglerar de uppgifter som kommer framför dig som ett riktigt proffs.

Njut nu, samla energi.
Vi ska ju fortsätta framåt sen men ikväll så andas vi in luften som de vinnare vi är.

Du är bra.
Du är stark.
Du är en vinnare.
Jag tror på Dig.

Jag föredrar barn!

Jag har alltid haft väldigt lätt för att umgås med barn. Jag får ofta deras tillit, blir lite av både lekkompis, mamma och tröstare på en och samma gång.

Förut när jag funderade på varför det var så så trodde jag att det berodde på att jag "gömde" mig för de andra vuxna i min närhet. Att jag slapp förväntningarna på att jag skulle uppföra mig "vuxet" med allt vad det innebär.
Idag gick det upp ett ljus för mig. 
Anledningen är nog snarare att barn är så ytterst ärliga med vad de känner.
Om de är ledsna eller glada när de är små så kommer du att få veta det 99 gånger av 100.
Tycker de inte  om vad du säger eller gör så visar de det direkt, öppet och ärligt.

Vuxna brukar undvika att visa hela registret av känslor, i en del fall så väl att man kan undra över om de ens har några känslor.
I och med att man inte är tydlig med sina känslor så blir saker så mycket mer komplicerade.
Vi blir ledsna, svikna, bedragna, arga och irriterade men biter ihop.
Någonstans inuti så har vi ett hopp om att någon ska se igenom fasaden så att vi inte behöver säga något eller ta itu med situationen.
Som om vi trodde att föremålet som vi anser ha orsakat känslorna vore tankeläsare.
Så vi biter ihop, försöker hålla masken framför andra som att det är fel att känna något och som att vi skäms över de känslor som bubblar under ytan på vår välputsade fasad.

Varför gör vi så?
Vad vinner vi på att om och om igen stoppa undan våra känslor i någon slags koffert som till sist är fylld till bristningsgränsen med diverse känslor huller om buller?
En dag börjar gångjärnen på din koffert att spricka och du får ett utbrott utan dess like över att det ligger en smutsig strumpa i trappen.
De i din familj ser på dig med ett uttryck av rädsla och förvåning i sina ansikten.
För det var ju inte den där strumpan det handlade om egentligen.
Men det vet ju inte dom, för de kan inte läsa tankar även om du önskade det.

Eller ännu värre, låset på din koffert går sönder helt och allt som du har stoppat där sköljer över dig på en gång.
Du går sönder som människa, alla de saker som du aldrig visat att du känner kommer du plötsligt att känna av på en och samma gång.
När du väl är där så är det inte säkert att det går att reparera dig igen.

Så försök att vara lite mer som ett barn.
Var lite ärlig med dina känslor.
Är du ledsen visa det.
Är du arg visa det.
För allt i världen om du är riktigt glad så visa det, kör en oväntad glädjedans på stadens torg så får både du och andra ett minne för livet.
Bjud på dig, du är så värd det.

Du är bra.
Du är stark.
Du är en vinnare.
Jag tror på dig!