Tvivlaren.

Vilken härlig dag trala-la-la-la..
Av någon underlig anledning så spelas den sången i mitt huvud just nu där jag sitter på balkongen och ser hur ännu mer snö faller från himlen.
Jag ser hur snöflingorna mjukt landar för att täcka körfält och gångbanor utanför mitt hus.

Jag tänker  på ett inlägg jag läste igår. 
En person som har börjat genomföra positiva förändringar i sitt liv men nu har börjat tvivla på sin förmåga att ro saker i hamn.
Jag är fullt medveten om hur tufft personen har det med sina tankar och att, precis som för många andra, ibland tar de negativa tankarna över.
Jag kan känna igen mig i det om jag tänker tillbaka på livet. Så många gånger jag lyssnade på den där nedvärderande rösten i mitt huvud som tycktes tro att den fick styra mitt liv som den ville.

Men då, när den var som tydligast, så fick den ju också göra just det. Jag lät den negativa rösten bestämma. Om och om igen så gav jag upp olika saker, jag upplevde att det var ju ändå ingen idé att jag försökte, jag skulle ju ändå inte klara något av det jag ville. Idag är jag lite irriterad på mitt tidigare jag för att jag lät det bli så.
Hur jag än vrider och vänder på det så accepterade jag ju situationen och bara lät saker falla.
Vad jag önskar att någon hade skakat om mig då och frågat mig varför jag lyssnade på mitt tvivel så pass mycket att jag inte ens helhjärtat försökte hålla ut.
Jag tänker tillbaka på olika kurser jag har gått på t.ex komvux tidigare och funderar på hur det kommer sig att jag, utan att plugga hemma, alltid blev besviken över lägre betyg än högsta möjliga?
Jag visste mycket väl att jag behövde plugga hemma också, att jag absolut inte var någon naturbegåvning med fotografiskt minne som inte skulle behöva anstränga mig.
Den mest avancerade kursen i Engelska på komvux  = VG, övriga elever är supernöjda, en del har kämpat stenhårt för att få ett G, jag har knappt lyft ett finger men är ändå den som går därifrån med ett svart moln inuti mig. Ett svart moln fyllt av negativa tankar om mig själv.

Jag minns inte riktigt när det var men det blev, för mig, vid något tillfälle väldigt tydligt att den där elaka rösten inuti försökte påverka mig. Det var något som skulle göras och jag hörde tvivlet sätta igång inuti "Äh, ingen idé att du ens försöker", "De där fixar du aldrig", "Bara att du ger upp nu på en gång istället!" . Jag kände det så starkt men visste ju egentligen att uppgiften det handlade om borde jag klara av alla dagar i veckan, vad tusan händer?
Jag insåg att det där tvivlet var en "sjuk" del av mig. 
Lite som att schizofreni säger till de som lider av det att "du behöver inte de där medicinerna".
Det är, på sätt och vis, inte den schizofrene själv som anser det. Det är sjukdomen i sig som brukar uppföra sig så.

På samma sätt lät jag någon form av ångest styra mig, ångest och osäkerhet.
När jag väl hade insett detta så kunde jag, allt bättre, distansera mig ifrån den delen av mig själv.
När jag märkte att hjärnan hade låst sig fast i negativiteten så stoppade jag mig själv genom att tänka; 
"Nej, stopp, det här är en sjuk del av mig. Det är inte jag,". 
Sedan styrde jag tillbaka tankarna till att försöka stänga ut och ersätta det negativa med mer givande tankar.
Det fungerade rätt hyfsat för mig.

Det låter konstigt, jag förstår det. Jag är ingen guru på något sätt alls och alla har vi olika sätt att fungera på. Jag vill dock dela med mig av detta så att andra reflekterar över om det kanske skulle hjälpa dom att försöka göra så.
Hjärnan kan programmeras om, den är fantastisk på så sätt.
Kanske behöver du börja utmana din hjärna att ta nya vägar för att du ska komma framåt?

Om den som jag tänker på i början läser detta -ta hand om dig, du är så värd att lyckas ta för dig av livet. Våga fortsätta försöka!

Söndagsmorgon.

Åh, titta, solen skiner idag också!
Jag ser hur den får isen på marken att blänka ordentligt och snön att gnistra som om den vore täckt av glittrande små diamanter.
Kylan kramar om mig när jag kliver ut genom dörren, greppar tag om min näsa och nyper i mina kinder, påminner mig om när mina äldre släktingar skojade med mig när jag var barn.

För varje steg så knastrar snön under mina skor ackompanjerad av vacker sång från fåglarna i träden.
Jag slås av tanken på att snart nog så kommer snön att försvinna och lämna backen bar. 
Saker förändras, kontrasterna är stora men på något sätt är de ändå förutsägbara och trygga.
Jag andas in och när jag andas ut igen så fylls luften av ett dis framför mig, så häftigt egentligen, så magiskt.
Jag är så tacksam över att få vara just här, just nu.

Är det kanske det här som är att leva?

Min inspiration.

Jag brukar inte berätta mycket om mitt privatliv i mina inlägg, oftare lär man nog känna mig isf genom mina kommentarer.  Men idag så upplevde jag något som jag gärna vill dela med er alla.

Jag, min dotter och min mamma var och såg på "Djungelboken -the musical" ikväll då den turnén hade nått vår stad.
Yngsta sonen fick hänga med pappa istället så hade vi lite tjejkväll.

I vilket fall. När slutet av showen kommer och alla karaktärerna är på scenen samtidigt så vänder sig min dotter till mig och frågar om hon får dansa. Det fanns ett lite bredare utrymme mellan vår rad och raden framför så jag svarade att visst fick hon det, bara dansa på framför mig!

Och hon släppte loss, oj vad hon släppte loss. Man kunde verkligen känna hur mycket glädje hon kände när hon stod där, för sig själv, och dansade.

Och en tanke slog mig när jag, med ett stort leende på läpparna betraktade henne, jag måste ge mina läsare en uppmaning.

Fina ni, dansa som hon gjorde ikväll, släpp alla hämningar och dansa. Ta in glädjen i er och låt den komma till uttryck. Var inte blyga, dansa!

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)