onyourfeet.blogg.se

Jag läste i någon tidning idag att ett av offren för den hemska terrorattacken i NZ var 71 år.

Han sägs ha kastat sig framför ett tilltänkt offer och skyddat den personen, med sin egen kropp, från att bli träffad av gärningsmannens kulor.

Vilken relation den 71-årige mannen hade, om någon alls,  med den som han valde att ge sitt liv för framgick inte. Inte heller pm den andra personen var ett barn eller en vuxen.

Han offrade sitt liv för att rädda någon annans. Han gjorde det medvetet. För mig så kommer han alltid att vara en mycket modig man, en man vars öde kommer att följa med mig genom livet som en motpol till de själviska människor jag ibland möter.

 

Jag kan tänka mig att jag skulle kunna göra detsamma för någon i min familj,  och för att rädda att barn.

Eller, det är ju hur jag tänker just nu och här i min trygga vrå.

Sanningen är ju att jag har inte en aning om hur jag skulle eller inte skulle agera.

 

Jag har tänkt mycket på den självuppoffringen den här mannen gjorde och gång på gång tänkt att finns det en himmel eller ett paradis, efter att vi är färdiga med vår tid på jorden, så hoppas jag verkligen att han nu är där.

 

Instinktivt så inser vi alla rätt snabbt att det gör ont  när kulor borrar sig in i kroppen, enbart den insikten skulle nog få en del att tveka.

Samtidigt så chockartat för alla de som befann sig där, långt ifrån närmsta krigszon och dessutom i mosken. 

Den plats dit man ofta har vänt sig för att få lugn i sinnet. Plötsligt viner det skott och människor dör runtomkring en.

 

Attentatsmannen ansåg, enligt sitt manifest om jag minns rätt, att även muslimska barn måste dödas "på samma sätt som ormyngel".

Hur kan man ens komma dit i tankarna?

Samtidigt så är det rätt smart uttryckt av honom, ormar är människor ofta rädda för och många förknippar dom med ondska. För människor som är ens hälften så hatiska som denne man är så kan de orden rättfärdiga en brutal attack och obehagligt nog även inspirera till att utföra fler attentat.

 

Det skrämmer mig. Och att det verkar som att det var fler människor inblandade i attacken. Att ingen av dom satte stopp, det skrämmer mig. Tanken på att de grupperingar som vill att vi ska göra varandra illa nu har fått ytterligare en delseger, det skrämmer mig.

För att inte tala om de som jublar över vad som har hänt, de skrämmer mig verkligen.

 

Det som skrämmer mig allra mest är nog den desinformation som sprids i sociala medier och som många ofta verkar se som "sanningar".Dessa sanningar brister sedan ofta om någon är källkritisk och undersöker om det verkligen är sant, det som de har läst. Problemet är bara att då har påståendet redan nått ut till så många och blivit deras "sanning".

 

Jag behöver väl inte säga vart mina tankar har sökt sig sedan det hände?

Må alla offren som dog vila i frid och jag ber en stilla bön inuti mig för att alla de skadade ska klara sig. 

 

Till er som läser så skickar jag en kram med värme i tanken, det finns alldeles för mycket hat och kyla i världen ändå.