onyourfeet.blogg.se

Jag fick en kommentar ikväll som fick mig att fundera på vad jag vill förmedla och vad jag faktiskt förmedlar.

Kommentaren berättade om hur personen har gått igenom, och fortfarande går igenom. 

Något som låter som allt annat än en glädjefylld resa, jag avundas verkligen inte personen och önskar att ingen skulle behöva ha så mycket att kämpa med/mot.

Med det sagt;

De som har följt mig en längre period har nog förstått att min resa hit inte alltid har varit särskilt lätt. Jag har nog inte ens delat med mig av en bråkdel än om jag tänker efter. Men det är min resa och den avgör ju inte hur du upplever just din resa.

Det är helt okej att inte vara positiv eller glad, att bryta ihop och ge upp. För stunden. Om du ger upp helt så har allt varit förgäves.

Jag vill att du känner och så länge du känner något så är det okej. Vad som helst är bättre än inget.

Du vet i böcker, huvudpersonen går ofta igenom en hel del tilltrasslade intriger eller upplevelser men slutet har väldigt ofta en lärdom av något slag.

Människor med tragiska öden berättar sina historier  och ofta så får vi även läsa om att det en dag ordnade sig. De ägnar sitt liv åt att hjälpa andra, att föreläsa eller  att förmedla att det finns en väg vidare men det var en hemsk väg att hamna där från början.

 Jag trodde att jag gav upp, vad exakt som knuffade mig över kanten vet jag inte riktigt. Kanske var det Jespers självmord, kanske något av de grymma morden i min närhet, eller de oväntade (och ett rent utsagt underligt) dödsfallen i min familj?

 Jag vet verkligen inte.

Jag vet inte heller om det spelar någon roll. Jag gav upp, min kropp fungerade inte längre. Hjärnan vägrade samarbeta mer och jag kände mig totalt jäkla värdelös. Men när jag låg där i sängen och kände att jag inte orkade mer och hade gjort det ett tag så tänkte jag på Jesper och bestämde mig för att jag inte kunde ge upp.

Varför skulle jag ha kämpat så länge för isf, det skulle ju ha varit helt meningslöst. Jag kände mig skyldig att resa mig upp, om inte annat för min familjs skull. Jag kan inte ha varit meningslös, min existens måste ha haft någon mening.

Så här är jag. 

Jag startade en blogg istället. Steg för steg så tog jag mig upp igen, mina barn har sin mamma kvar, om än inte riktigt samma mamma så ändå en bra mamma.

Man får må skit, det är okej.

Man får förbanna livet och alla dess nycker och det är okej.

Du är bra ändå.

Och viktigast av allt, du är väldigt värdefull.