onyourfeet.blogg.se

Jag såg, för rätt längesen nu (troligen runt valtider 2018), en debatt på Facebook om hur man borde beärkna skatten varje enskild individ ska betala från sin inkomst. Strax innan dess hade jag sett en dokumentär om sjukvården i USA och hur den fungerar vilket gjorde hela diskussionen än mer intressant att följa.

 

"Jag har studerat hårt och kämpat för att komma dit där jag är idag. Det kan alla andra också göra,vi har samma förutsättningar när det kommer till att studera, därför vill jag absolut inte betala in si eller så mycket i skatt av mina surt förvärvade pengar". eller något i den stilen var ett ganska vanligt argument man kunde läsa och även;

"Varför ska jag betala in skatt alls, det är väl bättre att bara betala för de delar som skatten går till som jag  själv använder?'".

 

Vad dessa människor röstar på bryr jag mig inte särskilt mycket om, men deras argument fick mig att stanna upp lite och fundera mer över vad de faktiskt gav uttryck för.

 

När jag läste det första exemplet så väckte det ilska i mig. En enorm ilska faktiskt.

Det andra exemplet gjorde mig mållös, personen som uttrycker det har gått i en skattefinansierad skola, fått använda BVC som barn, VC, tandvård osv under sin uppväxt. Har troligen även åkt med lokaltrafik m.m. Men NU skulle hen inte bidra till att ge andra samma möjligheter?

För mig, personligen, så är det jättesvårt att förstå den tankegången. Om jag bara ser till mig, mitt och mina barn så kommer väl ingen annan att bry sig om mina barn om jag helt plötsligt inte finns mer?

Jag skulle dessutom inte klara av att se andra som kämpade för att få en brödbit till sina barn i de familjer som faktiskt inte kunde betala för sig av olika anledningar.

Ska jag vara ärlig så betalar jag hellre mer i skatt för att någon stackare ska få det bättre, lärare och poliser högre löner, skolor och omsorg som funkar. Jag har tak över huvudet ju, jag kan se till att mina barn har både mat och kläder, de har trygghet. Om jag kan hjälpa någon annas barn så gör jag det med stolthet.

 

 

Att säga att alla barn i Sverige har samma förutsättningar för att i slutänden klara av att läsa på universitet direkt efter avslutat gymnasium känns inte helt rättvist. Så enkla saker som att ha någon att läsa läxor med på kvällen eller som ser till att du är mätt, trygg och känner dig älskad är inte en självklarhet. Inte ens i Sverige.

Att du kan känna dig trygg på din väg till och från skolan är inte en självklarhet - inte ens i Sverige.

Att dina kläder är rena och hela är inte en självklarhet längre - inte ens i Sverige.

Att din skolmiljö är drogfri är inte en självklarhet - inte ens i Sverige.

 

Om inte du har åtminstonde ett antal av de faktorerna tryggade så kommer du garanterat att ha fler saker än skolan ,och vänner, i huvudet när du växer upp. 

Om du dagligen redan som liten måste passera människor i utanförskap på väg till och från skolan så kommer det troligen att bidra till din uppfattning av rätt eller fel och även din tilltro till att alla kan lyckas på "rätt" väg i livet. Särskilt om du inte har en vuxen som du kan diskutera vad du upplever med.

 

Om dina föräldrar inte har möjligheten att sitta ner med dig och dina läxor så finns det en risk att du inte kan göra dina läxor alls. Föräldrar kan mycket väl misslyckas inom det området, olika anledningar kan vara psykisk ohälsa, missbruk, språksvårigheter med mera.

Om du behöver vara hungrig och osäker på om det finns mat hemma på kvällen så kommer det, högst troligt, påverka ditt fokus på läxarbete och skolgång.

Om du ytterligare en dag måste gå till skolan med en klump i magen för att du vet att dina klasskompisar kommer att skratta åt din,gamla och trasiga tröja, och att du har vinterskor fast det är sommar för längesen,(de vet ju inte att du faktiskt inte har andra kläder än just de)  så kommer det att påverka hur pass bra du kan klara av skolan.

 

Högst troligen så påverkar det även din syn på livet, på dig själv och på andra människor. 

Att du får vara ute hur länge du vill på kvällarna utan att någon ropar in dig ser kanske dina vänner som en lyx, hur ska de veta att det beror på att din mamma jobbar kväll och din pappa  ligger utslagen på soffan?

 

Tror säkert att många av er som läser nu tänker saker som "Ja men skolan måste ju göra en orosanmälan när de ser sånt!" och "Vi har ju faktiskt ett skyddsnät i Sverige så det kan inte vara så många som har det så?"."Men någon utomstående måste ju se detta och reagera?", jasså?  Jag minns en liten flicka från Palestina som bodde hos släktingar här. Hon bad om hjälp men de hade ändå möjligheten att slå ihjäl henne. Bobby, en kille som troligen inte kunde larma om hur han hade det själv, och när resten av vuxenvärlden såg det så var det ju redan för sent?

 

Jag vågar faktiskt garantera att det är bra många fler än vi tror. En bidragande faktor är ju också barns dödliga lojalitet gentemot sina föräldrar, jag använder ordet "dödlig" för den kan skada så otroligt mycket.

Det är en instinkt som vi ber barnet att gå emot när vi frågar om hur barnet har det hemma och förväntar oss ett rakt och ärligt svar.

Människan har alltid, sedan vi blev människor, varit beroende av beskydd, värme, ett visst mått av utbildning och mat , överlevnadsinstinkten har därför gjort oss beroende av våra föräldrars gillande.

En del barn kan, till viss del, förlora den instinkten i samband med att de förlorar hoppet om att bli älskade och accepterade av sin förälder. Det brukar dock ta väldigt lång tid att komma dit.

 

Barn med NPF har troligen inte samma förutsättningar som alla andra heller, samma rättigheter absolut men inte samma förutsättningar. Samma sak de barn som faktiskt utvecklar olika ångesttillstånd, depressioner med mera redan som unga individer. Samma rättigheter är inte samma förutsättningar.

 

Att säga att alla barn har samma förutsättningar känns väldigt ogenomtänkt. Givetvis finns det en hel del barn som klarar av att bryta de barriärer, de odds, de har emot sig. Barn är fantastiska på att anpassa sig.Men det krävs nog någon komponent  någonstans för att nå dit och även om jag inte vet vilken det kan tänkas vara så kan jag inte säga att alla har samma förutsättningar.

 

Det är inte det att jag inte unnar en människa sina pengar, och människan får och bör vara sjukt stolt över hur långt hen har kommit i livet, det skulle jag också vara så klart.

Jag är inte avundsjuk heller faktiskt, jag har ju aldrig räknat med att ha särskilt mycket pengar att lägga på ett flashigt hus osv eller dyra märkeskläder. Sådana saker kan jag inte ha som drivkraft jag är så tacksam över livet ändå. Fast det är klart, ett riktigt litet slott med rosor och klängrankor och en hundraårig spännande historia kanske jag skulle kunna ta emot som gåva om någon vill bli av med det ;).

 

 

I vilket fall, det som fick mig att känna att jag måste få ut de här tankarna ur mitt huvud och ner till tangentbordet var ytterligare en film om två skolor, inom samma skolområde i USA, men med olika upptagningsområden. I den skola där barn som hade det lite bättre ställt så verkade läroböckerna fräscha, byggnaderna rena och fräscha och de hade ett rätt högt snitt på antal elever som klarade sin utbildning. I den andra skolan, i ett fattigare område så var skola och böcker fuktskadade och mögliga, lärare outbildade i de ämnen de skulle lära ut, ena skolbyggnaden  var klassad som fallfärdig men, eftersom aulan var där så var man tvungen att använda den ändå vid vissa tillfällen.

När det gäller hudfärg på eleverna så, ja ni kan säkerligen gissa själva i vilken skola  majoriteten av eleverna hade en mörkare hudton respektive en ljusare?

Det är ett otroligt bra sätt (för att förtydliga här - jag är ironisk) att se till att hålla fattiga just fattiga genom att inte investera i dom. Sedan kan man sitta där och förfäras över varför så många från ena området hamnar i t.ex. kriminalitet sen. Det man skapar hos barn får man skörda sen, barnen i det fattigare området i filmen lär inte växa upp med känslan av att de är särskilt mycket värda i samhällets ögon. Saknar du känslan av att vara värdefull så finns det en rätt stor risk att du till sist blir destruktiv mot dig själv och/eller din omgivning. 

 

Du spelar handen med kort som de gav dig från början.

 

Och du, om du, på din väg genom livet, möter ett barn som inte verkar må så bra så snälla, för allt i världen, våga visa att du ser barnet.