Bah det händer bara mig!

Nej, alla är int emot dig.
Ja, du har haft några motgångar som var rätt så stora och som har format dig för resten av livet.
Ja det har varit riktigt tufft föe dig och synd om dig också.

Med det sagt, res dig upp nu.
Du vinner inget på att stanna i en offermentalitet där du står stilla. Ja folk kan tycka synd om dig, men inte för alltid.
En del människor trivs där, deras negativa syn på världen får dom att fastna, som om det satt Karlssons klister under deras fötter, oförmögna att ta ett steg ur den rutan där de är för att komma framåt.

"Varför just jag?"
"Dettq händer bara mig"
Är tankar som lätt dyker upp mär man har det svårt och det känns som om det mesta går fel.
Det är också tankar som sällan leder oss vidare utan, mer troligt, fjättrar oss fast i ett evigt repeterande av negativitet.
Om vi istället accepterar att ja, det har varit jobbigt, det har varit synd om mig, nu är det dags att gå vidare för jag kan inte stanna här. Hur skulle det vara då?

Kan det vara så att vår inställning från början kommer att avgöra hur länge vi kan tänka oss att stanna i det som vi upplever som negativt?
Att vi någonstans är så vana vid att se det negativa att vi kopplar in ett tunnelseende och därefter har förtvivlat svårt att ta oss framåt igen?

Visst får man vara ledsen, för stunden så får man så klart se allt ur mörkast möjliga perspektiv. Det är mänskligt.
Men försök att använda de stunderna som en sporre istället så att du kommer vidare. Du är skyldig Dig det.

Kommentarer:

1 Elisa:

Tror faktiskt det var längesen jag tänkte så. Kunde göra det mer tidigare, men inte längre. Har kanske ändrat mitt synsätt så jag inte låter mig själv tänka på det sättet och istället tänker annorlunda om nu något jobbigt händer. :)

Svar: Jättebra ju! Jag tror att det är okej att känna så ett tag men sen måste man ju upp igen på fötter och då är inte sådana tankar behjälpliga.
Sara

2 Jennysvardag:

Jag har slutat tänka att det händer bara mig. Det händer alla även fast man inte tror de för stunden

Svar: Visst är det så, det kanske bara är så arr alla inte visar det.
Sara

3 Sandra:

Så sant, det är bara att ta sig vidare, lättare sagt än gjort dock ❤❤❤
www.nouw.com/sandi_fighter

Svar: Jag tror någonstans att de som har haft det som tuffast är de som blir vinnare i livet i slutänden. De lär sig uppskatta saker på en helt annan nivå❤️
Sara

4 Mirre:

Många ggr känner man ju så att det är bara en själv som blir drabbad

Svar: ❤️
Sara

5 Madde:

Precis min inställning, men vet hur kränkta folk blir av det. Livet är tufft, och det är inte rättvist. Så är det, men sluta fastna i det. Sen vet jag med mig själv att efter många tuffa saker i livet så är det något lättare att åka ner igen då man blir svagare för varje motgång,

Svar: Jag vägrade länge att känna efter runt de jobbiga saker som skedde, det får jag betala för idag. Det har dock också gjort att jag idag kan hantera jobbiga saker till viss del då jag är tvungen.
Sara

6 Hanna Karlsson:

Bra inlägg som vanligt. Visst kan jag tänka "det här händer bara mig". Men det är för stunden bara och inget som jag brukar fastna i och det är jag glad för.

Svar: Jag har haft tanken ett flertal gånger men nuförtiden så skrattar jag åt saker som går illa, alltså bokstavligen skrattar. Andra tror nog att jag är galen men det jag skrattar åt är livets ironi och hur saker kan slumpa sig så underligt så ofta!
Sara

7 Frökenny :

Självklart måste man få vara ledsen ibland men jag håller med dig, inget blir bättre av att man fastnar i negativa tankar och dessutom finns det nästan alltid någon annan som faktiskt har det värre än jag själv...

Svar: ❤️❤️❤️
Sara

8 Chanelle:

Bra inlägg! Jag försöker alltid vara positiv och jag jobbar för att ändra inställning i hjärnan, men så fort någon är negativ så tar det så mycket energi från mig! Orkar inte alla som är negativa just nu! Det är väldigt många som har den där koftan och den får man ha, en stund men den måste som sagt av någon gång också! Blev ett svammel till kommentar men du väcker som vanligt tankar hos en<3

Svar: Jag förstår vad du menar. Ingen brukar väl svamla i sina kommentarer lika mycket som jag?😉
Det ÄR en kamp att stå emot de negativa vibbarna, de smittar ju. Tror att många är negativa just nu för att det är jul det innebär utöver stress också att man blir påmind om vad som har varit och om man står ensam i världen.
Sara

9 Frugan E:

Jag har faktiskt en förebild i livet som visar mig hur jag INTE vill bli. 100% offer, alltid synd om hen och ingenting går att vända om till något bra i livet. Det måste vara fruktansvärt att gå runt och känna så.. :( Lider ju av depp och ångest men försöker ändå att se det ljusa. Att allt har en lösning och framförallt att jag inte är ett offer för mina omständigheter. Inte alltid så lätt men jag försöker verkligen att undvika att hamna i det där.

Svar: Så har jag också gjort. ”Jag tänker absolut inte tillåta mig att bli som dig” är en tanke som har slagit mig ibland när jag hör människor beklaga sig i all oändlighet. Det är lite som en kamp i att få må sämst, tänk om de kunde vända p det istället?
Sara

10 Lillan Kind:

Jag håller verkligen med dig!! Saker händer inte "bara mig" utan saker händer alla. Genom att svepa offerkoftan hårt om sig och älta i evigheter om det man drabbats av så håller man sig effektivt kvar i den situation man inte vill vara i. Man kan heller inte jämföra lidande, som t ex att jag har det värre än X för att jag har drabbats av "det" som minsann är jobbigare. För alla har sin egen upplevelse. Det gäller bara att inte packa upp och bosätta sig i känslan :)

Svar: Som vanligt så är vi väldigt ense i våra tankar. Nästan så att jag ibland tror att du är jag i ett parallellt universum😉😂
Sara

11 ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, nu specialpedagogstudent och doula ★:

Håller med dig, samtidigt läste jag förut att personer som ser sig så får sin energi ifrån att faktiskt känna sig deppade och att allt händer mig. Det är därifrån dessa får sin drivkraft. Det kan ju verka märkligt men personer som känner att allt går emot dem har också en drivkraft i den saken, de tar sig vidare ändå trots att de i andras ögon ses som offer :). Så förmodligen är det lite beroende på vilka glasögon man tittar ur som speglar hur man upplevs :)

Svar: Det kan jag absolut tänka mig, att det är någon form av coping-metod. När någon har varit i de tankarna för länge dock så tror jag att det kan finnas en viss rädsla att ta sig vidare också..
Sara

12 Moa:

Så bra inlägg, jag håller verkligen med dig, jag försöker att alltid vara positiv trots att hjärnan vill annat!

Svar: Ja man måste fajtas en hel del med sig själv och den inre argbiggan om man vill få se så mycket som möjligt ur en positiv synvinkel!
Sara

13 Amanda:

Ja jag brukar också tänka så som du beskriver men det brukar vara för stunden tack och lov. Sen går det över för jag vet att det inte är bara jag som har motgångar innerst inne :)

Svar: Ja men då är det ju okej, bara man tar sig vidare från det där initiala..
Sara

Kommentera här: