onyourfeet.blogg.se

Söndag är här igen. Den dagen som för längesedan ansågs vara en helig vilodag har idag på många sätt bytts ut mor en förberedelsedag inför kommande arbetsvecka. Eventuellt ska arbetskläder vara både tvättade och strukna innan måndagen gör entré, mentalt förbereder vi oss eventuellt inför ett föredrag, något viktigt möte eller en upphandling som behövs klaras av på ett förstklassigt; proffesionellt sätt. Några spenderar en stor del av söndagen vid spisen för att förbereda matlådor inför kommande vecka.

För den som jobbar heltid och endast sover 6 timmar per natt, samt pendlar 1 timme till och en timme från jobbet så finns det en risk att man blir väldigt trött, därtill ska man helst orka socialisera, kanske besöka gymmet och sköta eventuella vardagssysslor i hemmet.(Fnulan och Kamilla  räkna även in att det ska skjutsas till allehanda aktiviteter som matcher och träningar etc😉).

Har du räknat på hur mycket kvalitetstid du hinner få med din familj under en "normal" arbetsvecka?

Har du barn som går i förskola så fundera lite på hur mycket tid de spenderar på sitt "jobb" när du börjar ledsna på eventuell trots, utbrott eller gråt. 

Jag är inte på något sätt ute efter att ge dig skuldkänslor eller liknande. Jag vill bara att du tar en sekund och funderar över hur det kommer sig att utmattningssyndrom har ökat så starkt? Hur kommer det sig att missbruk ökar och kriminalitet?

Hur mycket tid får barnen med vuxna individer? Har vi vuxna orken att verkligen medvetet lyssna på barnen när de vill säga något eller kan det kanske vara så att vi försöker lyssna men är för distraherade av allt annat så att vi inte riktigt, till fullo, kan ta in det barnet berättar?

Förr i tiden kunde man klara av att försörja en familj hyfsat på en lön i hushållet, det är jag tacksam över. Det fanns annat som var galet, så klart, men min mamma var hemma med mig och mina yngre syskon ett antal år. Vi hade dessutom nära kontakt med både min mormor och min farfar. Idag verkar det allt vanligare att folk finner sig tvingade att flytta långa sträckor för att få jobb och äldre släktingar som bor kvar i orten man kom ifrån ser man bara vid speciella tillfällen. Så synd, i de flesta fall så skulle de, med sin livserfarenhet säkerligen kunna påverka de yngre generationerna i en mer positiv riktning än där vi är idag.

Om du inte jobbar så finns ju risken istället att du tror att du saknar värde. Psykisk ohälsa ger dig omgång efter omgång och säkerligen har det hänt att du på kvällen någon gång funderat över hur du ska orka med ytterligare en dag. Människan är ju ofta så att upplever vi inte att vi har en funktion att fylla eller uppgift att utföra så halkar vi så lätt ner för depressionen och ångestens brant.

Till Dig vill jag säga att du har en funktion att fylla även om du inte ser den själv där du är i ditt nu. Du sysselsätter andra (du ser faktiskt till att de som jobbar med olika funktioner inom vården kan få sin lön), du lär människor runt omkring dig hur tufft andra faktiskt kan må (set är kanske inte en superrolig uppgift men ack så viktig) och en dag så kommer även du vända din blick mot solen och visa alla oss andra att oavsett hur jobbigt man har haft det så kan man alltid kämpa sig fram till den tidpunkt då det är dags att sprida ut sina vingar, flyga och få känna sin sanna styrka.

Jag dömer ingen för de prioriteringar de gör så länge det inte inverkar alltför mycket på mitt eget liv så klart. Räkna på tiden ni får över efter sömn, arbete, skola osv det finns en chans att den kan ge er en gnutta mer tålamod åt era närmaste och att ni värdesätter den tiden som är kvar ännu mer än idag.

Du är bra.

Du fixar det.

Du är värdefull.

Du är viktig.

Du är en vinnare.

Jag tror på Dig.