onyourfeet.blogg.se

Jag tittade ut på förmiddagen trots kylan så kändes det som att den , just idag, kallade mitt namn lite extra för att locka mig ut i en värld som på något sätt lovade mig att om jag bara tog mig ut så skulle min värld förändras.

Jag och dottern tog med hennes nya, rosa, pulka  och stegade väg mot närmsta backe. En ytterst isig och ganska snöfattig sådan. Rätt liten är den också men nöden har ingen lag och har jag lovat pulka så blir det pulka.  Jag borde inte ha gjort  något sådant just nu egentligen men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var genomtänkt, jag hann fundera igenom mitt beslut både en och två gånger innan jag tog plats bakom min dotter i pulkan. Och neråt bar de av i en hiskelig fart ändå, och hon skrek av skräckblandad glädje och förtjusning.

Och när hon till sist låg brevis pulkan och mina knarrande steg försvann i ljudet av hennes skratt så kände jag det. Den där känslan som jag har saknat så länge. Det vibrerade i hela mig och jag kunde verkligen känna för varje sekund av skratt hur det bubblade än mer inuti mig. Kärleken till mina barn och kärleken till livet fullkomligen tog över hela mig. Med varje andetag så fylldes bröstet alltmer av en känsla av lycka, en lycka som fick det att pirra i mig från kropp till tå. Som om jag vore nykär men utan någon som helst oro.

Tack livet, tack!