onyourfeet.blogg.se

Gårdagens uppgift var att skriva ett brev, från barnet inuti oss till den del av oss som är m mer att betrakta som "vuxnare" eller "modigare". Den delen av oss som ska säga ifrån när vi blir orättvist behandlade, den delen av oss som ska tyda vad som är bra respektive dåligt för oss att göra mot oss själva eller andra.

 

I de flesta fall när man får ett brev eller ett mail så finns det  en möjlighet att besvara det, så även här. Vår "vuxna" sida har nu uppfattat vad vi tycker och det är dags att säga förlåt till vår yngre sida, vårt inre barn. "Barnet" förtjänar en förklaring till hur vi agerat och en ursäkt för de gånger som vi inte stod upp för det. 

 

Som vanligt, även om man är med på utmaningen så måste man inte publicera sitt brev på sin blogg, det kan trots allt vara väldigt personligt och det viktigaste är att du skriver ner det och läser igenom det som du har skrivit själv.

 

 

 

Jag har läst ditt brev till mig och funderat igenom det som du har skrivit. Tack för att du vågade ge uttryck för dina känslor och dina upplevelser. 

Jag kan förstå din sida av saken, och jag vill be dig om ursäkt för att jag inte har varit där för dig på ett sådant sätt som du behövde mig. En del gånger så var jag inte där alls om sanningen ska fram, inte för att jag inte ville utan för att olika saker förhindrade mig från att vara där.

 

Förlåt för de gånger som någon sa elaka saker till dig och jag inte hjälpte dig att säga ifrån. En del av gångerna förstod jag nog inte riktigt hur ledsen du blev innan det var för sent och vi redan ute ur situationen, det var redan för sent då.

 

De gånger du kände dig rädd, övergiven eller ensam, jag visste inte riktigt hur jag skulle hjälpa dig igenom de gångerna. Jag vet att jag, vid något tillfälle försökte ropa på dig men det där mörka molnet var så tjockt runt dig så du hörde mig nog inte. Förlåt, jag kanske skulle ha försökt att ropa fler gånger eller högre, jag inser det nu.

 

Förlåt för alla de gånger jag inte stoppade dig från att utsätta dig för olika faror.

Jag hade fullt upp med att försöka bearbeta de saker vi hade gått igenom innan. Du var alltid så snabb, minst tre steg före hela tiden. Jag har lite svårt att förstå att fast vi är en och samma så är jag mycket lugnare, jag vill hinna tänka igenom saker och väga olika alternativ mot varandra medans du, än idag,  är så impulsiv och snabb, du har så bråttom och bollar gärna en mängd saker samtidigt i tankarna. Du var ännu värre förr om åren.

Förlåt men jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha kunnat stoppa dig från alla de där sakerna, men jag kanske borde ha tagit emot dig bättre de gånger du föll, förlåt om jag svek dig då.

 

Du har alltid varit så snäll och brytt dig om andra människor. Du har aldrig tvekat över att ge bort allt du äger och har till den som har det sämre. Jag är ledsen, jag borde ha lyckats få dig att inse mycket tidigare att man kan ge bort "lagom" mycket, det är okej.

Alla de människor som du gav chans på chans till och som svek dig gång på gång, där känner jag en del skuld verkligen. Jag borde ha klivit fram mer, varit kallare och mer avvisande mot dom. Speciellt eftersom vi bägge visste att varje gång du förlät och släppte tillbaka dom så skulle du bli sviken igen, förstår om du önskar att jag hade varit hårdare där, förlåt.

 

Du har alltid öppnat ditt hjärta för nya människor och ibland även ditt hem för de som inget hade för stunden. Där överraskade du mig, när det gäller ditt hem; trots personernas olika problem så behandlade de dig alltid med respekt och kärlek, hade jag fått bestämma hade de inte fått komma in men du valde att lita på dom och det gick ju bra. 

Men, jag säger det en gång till nu, släpp inte människor så nära inpå så snabbt.

Du har inte hur mycket som helst av dig att dela ut till allt och alla och jag hinner inte med att sopa upp från tIdigare omgångar innan det kommer ännu mer.

 

Förlåt, jag önskar att jag hade handlat annorlunda alla de gånger du tänker på.

Jag lovar att vara mer uppmärksam från idag och framåt, förlåt!

 

 

 

När du är färdig med just din text, så vill jag be dig sluta ögonen och försöka föreställa dig "barnet" i din fantasi och hur du, som vuxen, omfamnar det och försöker att ge en känsla av lugn och trygghet till "barnet". 

Det kan vara svårt att föreställa sig, och det kan säkerligen kännas helt galet, men försök ändå. Jag kommer att förklara varför jag ber dig göra det i morgondagens utmaning.

 

Lycka till!