Jag föredrar barn!
Förut när jag funderade på varför det var så så trodde jag att det berodde på att jag "gömde" mig för de andra vuxna i min närhet. Att jag slapp förväntningarna på att jag skulle uppföra mig "vuxet" med allt vad det innebär.
Idag gick det upp ett ljus för mig.
Anledningen är nog snarare att barn är så ytterst ärliga med vad de känner.
Om de är ledsna eller glada när de är små så kommer du att få veta det 99 gånger av 100.
Tycker de inte om vad du säger eller gör så visar de det direkt, öppet och ärligt.
Vuxna brukar undvika att visa hela registret av känslor, i en del fall så väl att man kan undra över om de ens har några känslor.
I och med att man inte är tydlig med sina känslor så blir saker så mycket mer komplicerade.
Vi blir ledsna, svikna, bedragna, arga och irriterade men biter ihop.
Någonstans inuti så har vi ett hopp om att någon ska se igenom fasaden så att vi inte behöver säga något eller ta itu med situationen.
Som om vi trodde att föremålet som vi anser ha orsakat känslorna vore tankeläsare.
Så vi biter ihop, försöker hålla masken framför andra som att det är fel att känna något och som att vi skäms över de känslor som bubblar under ytan på vår välputsade fasad.
Varför gör vi så?
Vad vinner vi på att om och om igen stoppa undan våra känslor i någon slags koffert som till sist är fylld till bristningsgränsen med diverse känslor huller om buller?
En dag börjar gångjärnen på din koffert att spricka och du får ett utbrott utan dess like över att det ligger en smutsig strumpa i trappen.
De i din familj ser på dig med ett uttryck av rädsla och förvåning i sina ansikten.
För det var ju inte den där strumpan det handlade om egentligen.
Men det vet ju inte dom, för de kan inte läsa tankar även om du önskade det.
Eller ännu värre, låset på din koffert går sönder helt och allt som du har stoppat där sköljer över dig på en gång.
Du går sönder som människa, alla de saker som du aldrig visat att du känner kommer du plötsligt att känna av på en och samma gång.
När du väl är där så är det inte säkert att det går att reparera dig igen.
Så försök att vara lite mer som ett barn.
Var lite ärlig med dina känslor.
Är du ledsen visa det.
Är du arg visa det.
För allt i världen om du är riktigt glad så visa det, kör en oväntad glädjedans på stadens torg så får både du och andra ett minne för livet.
Bjud på dig, du är så värd det.
Du är bra.
Du är stark.
Du är en vinnare.
Jag tror på dig!
Känner igen det där med att hålla inne saker. Jag är tyvärr sån som säger hellre för lite än för mycket :-/